Mikael Johansson
Ishockey

Mikael Johansson

”Man behöver inte fly till andra klubbar”

22 maj 2015

Text: Henrik Lenngren

”Man behöver inte fly till andra klubbar”

Han började spela för klubben innan han knappt lärt sig att stå på skrillorna. 16 år senare fick Mikael Johansson lyfta SM-bucklan för laget i sitt hjärta.
Intersport Hockey bokade in en pratstund med ”Big Mike” som älskar sitt Lakers.

Du debuterade i A-laget som 18-åring. Hur var det att skrinna in på isen efter att spelat för klubbens juniorlag i så många år?
– Väldigt häftigt, en dröm som gick i uppfyllelse. För inte så många år sedan stod jag i klacken och hejade på när grabbarna åkte in på isen.

I våras vann du guld med laget i ditt hjärta…?
– Ja, och det är helt klart det största jag någonsin har upplevt. Jag har nog inte riktigt fattat det än. Helt plötsligt stod vi bara där med pokalen. Overkligt. I SHL finns det ju massor av spelare som inte vunnit SM-guld – och så fick jag vara med och uppleva denna känsla nu, som 19-åring.

Känns det bra att visa vägen för yngre Lakers-spelare att du faktiskt lyckats – från knatteleden till SM-guld?
– Absolut. Förhoppningsvis kan jag inspirera spelare i våra yngre lag att fortsätta kämpa – hur tufft det än verkar vara. Man behöver inte fly till andra klubbar, det finns en chans att ta sig upp här också.

Men det har inte kommit gratis?
– Nej, jag har fått slita hårt. Efter TV-pucken var det jättemånga klubbar som drog i mig, och jag visste inte om jag skulle stanna eller gå till en annan klubb. Men till slut bestämde jag mig: jag skulle visa att jag kunde ta steget upp i A-laget. Jag satte upp små delmål och tränade extremt mycket samtidigt som jag var noggrann med mat och kost.

Vad innebar det i praktiken?
– När vi inte hade lagträning stannade jag kvar och tränade sent på kvällarna, antingen i hallen eller hemma. På somrarna sköt jag hemma på skottrampen och körde streethockey. På vintrarna dribblade jag runt på plastisen i ett ombyggt rum hemma hos mig. Det gäller att ha tålamod och hitta på nya grejer hela tiden. Bland annat kom jag på att man kan cykla enhjuling och dribbla samtidigt. Det är viktigt att hitta grejer som motiverar en. Hockeyn blir bara roligare för varje år som går.
Du är något så ovanligt som en egen produkt i Lakers. Hur ser du på att klubben frångått det hemvävda och satsat på importlirare och etablerade spelare runt om i Sverige?
– Det är kanske lite trist, men jag tror inte att klubben har haft så mycket till val. Vår junior- och ungdomssatsning är väldigt ”ung” jämfört med andra klubbar. Det tar tid att bygga upp verksamheten, men det är på god väg. Vi spelar i högsta ligan och det krävs att man är duktig för att kunna bidra, oavsett varifrån man kommer.

Finns det en risk för mättnadskänsla i Växjö efter det överraskande guldet?
– Nej! Jag tror att både fansen och staden vill vinna igen, och vi i laget satsar allt för att få uppleva den känslan på nytt.

Till sist: du kallas ”Big Mike”. Varifrån kommer det smeknamnet?
– Jag var ganska storväxt för min ålder när jag kom upp i A-laget. Under försäsongslägret i Finland sommaren 2013 började Colby Armstrong kalla mig för ”Big Mike”. Sedan dess har jag fått dras med det. Det är en kul grej.



Andra 'Ishockey' inlägg