Stina Nilsson - ett envist kraftpaket
Vintersport

Stina Nilsson - ett envist kraftpaket

I våras klev dalkullan Stina Nilsson upp på prispallen tre gånger under VM i Dalarna. Nu hårdtränar hon för att sätta resten av världseliten på plats under den kommande säsongens Tour de Ski...

18 november 2015

I våras klev dalkullan Stina Nilsson upp på prispallen tre gånger under VM i Dalarna. Nu hårdtränar hon för att sätta resten av världseliten på plats under den kommande säsongens Tour de Ski. Ni mötte henne tidigare i höstas här på Stories, här kommer en längre intervju.

På gångavstånd från centrala Östersund går en liten backe upp förbi Östersunds skidstadion och skyltar som pekar mot bland annat löpnings- och rullskidspår i skogen. I slutet av backen ligger en grupp låga bruna hus, som sedan i höstas hyrs ut som i första hand studentbostäder av Östersundshem.

En av dörrarna öppnas, och ut kliver en 22-åring som dock inte är student – utan som sedan drygt två år livnär sig på skidåkning.

Stina Nilsson är född och uppvuxen i Malung, men delar numera sitt boende mellan Östersund, Torsby och Malung.

– Här i Östersund kommer jag främst bo på vintern. Det är extra mycket resande under den perioden, och då är det smidigt att kunna ta sig till flygplatsen på en kvart, säger hon.

Under sommaren har hon Torsby som hemmabas, även om hon just denna vecka i början av augusti alltså gör ett undantag eftersom hon är på väg till träningsläger i Vålådalen nära Östersund.

– Och så nånstans där mittemellan de boendena finns alltid Malung. Där har jag en sommarstuga som jag kan åka till och bara koppla ner allting.

För det är en av hennes talanger, anser hon själv: ”att kunna trycka på off-knappen och bara slappa”. Hon har också ett tävlingsläge som slås på automatiskt inför ett lopp. Fast då går det lite långsammare.

– Det kommer väldigt naturligt under en tävlingsdag. När jag går mot arenan blir jag tystare och tystare och vill vara för mig själv. Jag kan nog vara lite otålig och tjurig i de lägena.

Tre silver i VM

 I slutet av februari 2015 var svenska medier fyllda med rubriker som ”Kanonstart för Sverige” och ”Stina fixade nytt silver”. Under VM i Falun visade hon hela världen sin kapacitet i skidspåren. Tre silvermedaljer från VM kunde hon lägga till samlingen med mästerskapsmedaljer, för det var långt ifrån första gången hon hade fått kliva upp på prispallen i sådana sammanhang.

I junior-VM 2012 kammade hon hem ett silver och ett guld och året därefter blev det också två medaljer – men den gången var båda av högsta valör. 2013 blev hon alltså dubbel juniorvärldsmästarinna, och tog sig samma år sensationellt till final och blev femma bland seniorerna i VM-sprinten i Val di Fiemme.

Ytterligare ett år senare var det OS i Sotji, och där var hon med i laget som tog brons i sprintstafetten. Och så var det alltså årets världsmästerskap, där en 21-årig dalkulla skulle tampas med världseliten på plats i Dalarna.

– Jag fick ofta frågan innan om ”hur kommer det kännas på ett hemma-VM?”. Men jag tänkte inte att det var något speciellt med det, en tävling är en tävling, och jag hade ju erfarenhet av världsmästerskap sedan tidigare.

Det visade sig att hon hade fel – det var onekligen  något speciellt att vara på hemmaplan.

– Det var större än jag nånsin hade trott, så mycket publik och vilket stöd vi svenska åkare hade – det var  häftigt!, säger hon och det syns att hon ett halvår efteråt ryser till vid minnet.

När hon tänker tillbaka är det bästa minnet från VM-dagarna inte någon målgång eller prisutdelning – utan minuterna före start på den individuella sprinten.

– Det var ju inget tillfälle jag njöt av just då, men i  efterhand minns jag så starkt känslan jag fick av publikens stöd. Det var första gången som jag varit med om att de skrikit mer på mig än på Marit, och det var fantastiskt att få uppleva.

Den bästa kämpainsatsen under VM var för hennes del prestationen under dagen med teamsprint, anser hon.

– Jag kände mig inte jättepigg den dagen, så det var extra krävande att få till det den gången.

Säkert kom en av hennes andra talanger, eller styrkor, till användning då: envisheten.

– Det är något som finns inom mig, jag vill hela tiden pusha kroppen lite mer. Det spelar ingen roll om det är tufft intervallpass eller en VM-tävling där jag ligger långt efter. Jag ska alltid ge något extra hela tiden.

Tävlingsinstinkten har funnits med sedan barnsben, visar det sig. Hon har två äldre systrar och de tre såg till att tävla så fort de fick en chans, bland annat på väg till skolan. Vem som vann? Det beror på vem man frågar, tror Stina.

– Jag anser i alla fall att jag vann för det mesta. Men de var lite speciella de där tävlingarna, för det är klart att man ville vinna, men samtidigt ville man inte låtsas om att man ansträngde sig. Så om man var inom synhåll för någon av de andra så tog man det lite lugnt och öste sen på för fullt!

Träna-äta-sova

Ingen av hennes föräldrar har varit aktiv längdskidåkare på tävlingsnivå, men hon konstaterar att familjen alltid har varit aktiv.

– Det har varit naturligt att röra på sig och jag har provat en massa sporter, som orientering, fotboll, löpning, men det var aldrig något som konkurrerade om mitt starka fokus på längdskidor. Att bli längdskidåkare är något jag har strävat efter så länge jag kan minnas.

Den stora satsningen kom i samband med att hon började på skidgymnasium, och sedan dess har hon ”levt” längdskidåkning.

– Visst tar skidåkningen otroligt mycket tid, men det är något som jag har valt och trivs bra med. Det här träna-äta-sova-livet passar mig jättebra just nu. Någon gång kanske jag skulle önska att jag hade tid att vara med min familj lite mer, men att till exempel vara ute och festa på kvällarna… nä, det saknar jag inte alls!

Bygger styrka

Under sommaren bygger hon upp styrkan som ska finnas med under vintersäsongens tävlingar. En vanlig vecka består av tre intervallpass och ett eller två styrkepass.

– Sedan fyller jag ut resten av tiden med aerob träning, det blir en hel del löpning, för att förbättra uthålligheten.

Det brukar landa på mellan 15 och 20 timmars träning i veckan, och hon är mån om att ha en vilodag inlagd i  schemat.

– På vintern handlar träningen framför allt om underhåll. Då ligger det kring tio timmar i veckan och jag brukar försöka hinna med ett styrkepass, men har sällan några rena intervallpass då.

Sedan några år tillbaka är landslagets förbundskapten, Rikard Grip, Stinas personliga tränare.

– Han har en träningsfilosofi som liknar min, och ofta brukar jag komma med ett förslag till träningsupplägg som jag bollar med honom så att kan göra lite justeringar om han tycker att det behövs. Det är väldigt bra att ha någon som är så kunnig och har ett vakande öga utifrån.

En av hans funktioner som tränare åt Stina är att hålla koll på att hennes träningsambitioner inte är för höga.

– Det händer aldrig någonsin att han måste putta ut mig på träning. Om han någon gång vill ändra intensiteten så handlar det alltid om att hålla mig tillbaka.

Killarna är roliga”

Hon har i ett flertal intervjuer undvikit att svara på frågor om hur hon ser på kommande tävlingar; hon hänvisar till att hon ”lever i nuet” och inte tänker framåt på det sättet.

– Men det är klart att jag måste ha en tanke på vad jag vill uppnå med träningen, annars funkar det inte. Syftet med det jag gör nu under sommaren är ju att prestera på topp i vinter.

De planer som hon och Rikard Grip lägger upp sträcker sig som regel mellan två träningsläger. Någon dag efter  intervjun åker hon på ett sådant läger i Vålådalen, och då spikar de träningsupplägget fram till det nästkommande lägret i italienska Toblach. I Italien kommer de för första gången att dela på killar och tjejer under lägret.

– Vi får se hur det blir, men jag tror nog att jag föredrar att träna tillsammans med killarna. Inte för att vi tjejer kan utmana dem i träningsmomenten… men de är ju väldigt roliga!

 

FAKTA/STINA NILSSON

Född: 24 juni 1993.
Bor: Östersund, Malung, Torsby.
Klubb: IFK Mora SK.
Familj: Mamma, pappa, två äldre systrar, två hundar.
Tävlingsmeriter (i urval):  3 silver i VM (sprint, sprint­stafett, stafett), 1 brons i OS (sprintstafett), 3 guld i JVM (sprint, stafett), 1 silver i JVM (stafett).
Träningsmängd:  Cirka 750 timmar om året.
Träningstips: ”På vintern har jag inte alltid tid att vara i gymmet och då kan jag passa på att enbart staka under ett pass i spåret. Det blir ett naturligt styrkepass. Men  det ska inte vara något långt tretimmarspass eller så, det sliter för mycket på armbågarna.”
Styrkor: ”Mentalt är det min envishet, att jag inte ger upp. Fysiskt är det stakningen.”
Behöver förbättra: ”Tekniken, rätt mycket i skate men också diagonalt. Även syreupptaget ska jag jobba på.”
Om att ha blivit kändis:  ”Efter VM är det många som kommer fram i Malung och vill prata. Det var det redan efter OS i och för sig, och då blev jag rätt överraskad, nu var jag mer van. Annars är det tyskarna som märks – jag får säkert en förfrågan om dagen från någon tysk som vill ha en autograf.”
Instagram: Uppdaterar  flitigt på @stinanilssoons (just det, med två o).
Mål inför vintersäsongen: ”Det är ju inga mästerskap, så jag ser fram emot säsongen som en helhet. Mer än så tänker jag inte på det.”

Andra 'Vintersport' inlägg